Marianne Christensen er koordinator for dette interessante symposium:

Spinning tales, weaving hope
International symposium for
'Storytelling as a healing  art'
July 26th - August 1st, 2009    

www.mariannechristensen.dk
Det er en videreførelse af  en tradition ,der blev skabt I  2005:
I sommeren 2005 var der i Järna i Sverige et fantastisk symposium, hvor historiefortællere fra hele verden mødtes for at forøge deres kundskaber i at bruge fortællingen som ’Healing Art’

Healing Art

I sommeren 2005 var der i Järna i Sverige et fantastisk symposium, hvor historiefortællere fra hele verden mødtes for at forøge deres kundskaber i at bruge fortællingen som ’Healing Art’

Matts Hejbel skriver:
Under en vecka i juli träffades mer än 100 människor från ett 25-tal länder i Järna söder om Stockholm kring temat Storytelling som läkande kraft, Storytelling as a Healing Art. I samband med symposiet bildades också Allians för Läkande Berättande i Norden, ALBA. Nyckelperson i dessa sammanhang är den danska regissören och storytellern Inger Lise Oelrich. Hon bor i Sverige sen tre år.

Genom att beskriva och synliggöra verkligheten med hjälp av muntligt berättande kan man närma sig vardagens utmaningar och problem på nya spännande sätt. Att detta redan görs bland socialarbetare, terapeuter och präster är kanske inte så konstigt. Det lär vara rätt vanligt på andra håll i världen. I Sverige har vi inte riktigt har kommit igång ännu.

Därför var symposiet på Järna Kulturcentrum något av en historisk händelse och utvecklingen av föreningen ALBA (tyvärr ett redan jätteexploaterat namn) ska vi följa här på storytellers.se.

Storytelling kan alltså vara helande i omsorgsrelationer. Men också när man bygger sitt personliga varumärke eller presenterar självbilden av det egna jaget.

Jag är övertygad om att den kunskap som odlas bland de helande berättarna kan komma att leta sig långt in även i företag och organisationer som inte arbetar primärt med omsorg och terapi.

Jag upplever ofta att de företag och organisationer som sträcker sig efter Corporate Storytelling mer eller mindre uttalat söker en terapeutisk relation där så att säga företaget är patienten/klienten.

Med hjälp av berättelser kan man självklart synliggöra konflikter och överföra kunskaper. Man kan minska främlingsskap, visa önskvärda beteenden och överbrygga språkförbistringar i internationella företag och mellan olika enheter och avdelningar på arbetsplatser.

Försoningstemat dök upp under symposiet i Järna och någon berättade, enligt Oelrich, om ett slags försoningsberättande som lär tillämpas hos en afrikansk stam. När någon exempelvis misshandlat, våldtagit eller dödat någon så samlads hela stammen kring förövaren som får stå i mitten.

De som står runt den som felat berättar sen i tur och ordning om allt gott de kan komma på och som de minns att den skyldige tidigare har gjort. Det här gillar jag med dig! Du hjälpte min syster en gång när hon hade det svårt! Du var så rar mot din mor! osv.

Sen lämnar man förövaren ensam med alla dessa bilder. Storytelling som en del av helandet...
Citat fra Matts Hejbel www.storytellers.se

Jag är övertygad om att den kunskap som odlas bland de helande berättarna kan komma att leta sig långt in även i företag och organisationer som inte arbetar primärt med omsorg och terapi.

Jeg er helt enig med Matts, og har også for længst - lidt for sjov - udkastet begrebet ’Corporate Forgiveness’ som en afart af ’Corporate Storytelling’.

K.M.

Mere fra symposiet om 'Storytelling as Healing Art' i Sverige juli 2005:

Neppe Petterson spørger på fortællernetværket ratatosk:

Hej alla Ratatosk-ar
som varit med på något sätt i sympositet Storytelling as Healing Art. Jag är
så nyfiken på att få höra något därifrån. Skriv en eller två eller
trettiotvå rader, och berätta vad du tyckte

hoppas
Neppe

Og jeg har fået lov at bringe Lise Oelrichs svar. Emnet rammer direkte ind i essensen af denne hjemmeside og Tænketank for Tilgivelse. Jeg håber på meget mere materiale, links etc. Dette emne vil fremover have en høj prioritering ved følgende opdateringer.
K.M.

Hej Neppe och alla andra i sommaren,

Vad skall jag säga? Jag tror att vi alla ännu lever i efterdyningarna av en
vecka tillsammans med 118 människor som kom från mer än 25 olika länder,
resande kort och långvägaifrån enkom för att vara tillsammans och undersöka
hur muntligt berättande kan hjälpa, utveckla, verka stödjande i många olika
livssituationer i vår tid - både personligen men också med stort fokus på
"den andre".

De två damerna från Irkutsk i Sibirien hade rest 4 dagar och 4 nätter i tåg
och båt för att vara här. (Lika långt är det ju hem igen) Mannen från Aceh,
Indonesien reste över halva jordklotet för att han trodde och hoppades att
storytelling as a healing art skulle kunne vara ett starkt verktyg i att
bygga upp skolsystemet igen efter tsunami katastrofen - han jobbar för Save
the Children USA med just det uppdraget och var själv en djupt spirituell
människa, bördig från Pakistan. Ellie, från England, som veckan därpå skulle
åka till Makedonien och jobba med storytelling och ungdomar i Makedonien,
alla ännu märkta av kriget på Balkan.
Och alla de andra, var och en med deras sökande i deras liv och arbeten: att
finna sätt att skapa mening i kaoset, i mötet mellan människor, i
berättelserna som vi kan ge uttryck för.

Och så berättelser, massor av berättelser hela dagen lång och på kvällen
med. Samlingen på morgonen med glimtar från de olika workshopledarnas
världar - Vad som händer när man knackar på dörren i USA och säger: Hello,
I´m the social worker. Och vad som händer när samma person knackar på och
säger: Hello, I´m the storyteller. Hur dörrar öppnas. Hur muntligt
berättande används för att utveckla omdömesförmågan hos ungdomar (hur vet
man vem man kan lita på?) när man arbetar förebyggande med droger och
missbruk och hur motståndskraften och självtillit kan stärkas. Till och med
historier som kan användas för att bekämpa huvudlöss!!

Försoningsteman kom starkt upp under veckan, hur gör man när man
konfronteras med våld, aggression, smärta. Någon berättade om en afrikansk
stam där de har följande sed: när någon gjort något, våldtagit, dödat,
misshandlat någon, så samlas hela stammen omkring förövaren, som står i
mitten. Så talar de till honom/henne. De berättar en efter en allt gott de
kommer ihåg om denne - jag kommer ihåg när du hjälpte din syster, detta
tycker jag om hos dig....osv. De överöser personen med positiva minnen och
bilder, länge. Sedan lämnar de honom/henne ensam med allt detta. Det är
deras sätt att hantera "kriminalitet".
Vad skall vi göra med bödlarna, hur skall vi få ett slut på krigandet? Det
finns inga entydiga svar, men det finns massor av historier som kan peka i
nya riktningar. Och det handlar inte bara om de gamla sagorna och myterna,
utan i oss bär vi just nu på massor av historier som kanske kan bidra till
vår gemensamma värld på något sätt.

Ja, Neppe. Det finns nog mycket mer att säga. Livskraftiga historier som gav
mod och inspiration. Mycket skratt och glädje under veckan och också tårar -
det berörde.
Det finns nog många andra som kan säga mer - jag är ju själv ganska
inblandad i arrangerandet av det hela, kan man säga! Men detta var en
version av veckan.

I slutet av veckan samlades omkring 40 människor från hela Norden och
bildade ALBA - Allians för Läkande Berättande i Norden, med föremål att
sprida och understödja detta arbette i våra nordiska länder. Det kommer mer
information om detta i september. Bl.a. finns det en kontakt person i varje
land.

Vidare steg? Ja, det blir det nog på många olika sätt, det är jag helt säker
på.
Bästa hälsningar
Inger Lise

Kontaktpersonen for ALBA i Danmark er Marianne Christensen fra Vordingborg Fortællerkreds. Hun er bestandig i fuld sving med at gøre noget for sine fortællervenner og for sine medmennesker.

Kontakt hende for at blive opdateret om aktiviteter indenfor ’helbredende historiefortælling’

Marianne Christensen
Nørregade 18, 4760 Vordingborg
Tlf. 5534 4774, mobil 3025 4774
Hjemmeside: www.dekavi.nu
www.mariannechristensen.dk

Se I øvrigt:
Storytelling in Pursuit of Peace and Reconciliation
http://www.healingstory.org/peace_tales/hsa_peace_stories.html og

International Storytelling Center – Storytelling for Peace
http://www.storytellingcenter.net/resources/articles/neile1.htm

Her finder du bl.a. følgende:
• How does it work?
• Selected stories for peace and conflict resolution
• Selected bibliography
• Storytellers and Story Educators for Peace

__________________________________________________________________________

Helbredende historier fra Ex-Jugislavien

Tak til Gunilla Heick for følgende link!
http://www.ordfront.se/Ordfrontmagasin/Artiklar/Läkande%20berättelser.aspx

Läkande berättelser
2003-12-28

Även i onda tider finns det goda människor. Att samla berättelser om dem till ett minnets arkiv är att göra ett läkemedel för folk som härjats av krig och konflikter.

Under kriget arbetade kardiologen Svetlana Broz som frivillig läkare i det krigshärjade Bosnien och hon upptäckte att hennes patienter hade berättelser att dela med sig av, berättelser som nationalistiska politiker och etablerade medier gjorde sitt bästa för att tysta ner.

I tio år samlade hon flera hundra berättelser i hopp att de med sin tonvikt på krigstida godhet snarare än ondska skulle inge människor hopp när de åter skulle försöka bygga upp ett civilt samhälle. Hon insåg då, skriver hon »hur mycket krigsmakarna hade investerat i att låta ondskan segra«.

Svetlana Broz som är barnbarn till marskalk Tito, Jugoslaviens forne kommunistledare, samlade dessa vittnesmål i en bok som med sin hoppfulla ton blivit oerhört populär i Balkanländerna. Den kommer också snart ut på engelska, Good People in an Evil Time: Complicity and Resistance in the Bosnian War (Other Press, U.S. 2003)

Svetlana Broz beklagar det stereotypa sätt på vilket etniska konflikter har beskrivits och alltjämt beskrivs. Nyanser som handlar om individuell motivation, om mod och ansvarstagande och vägran att tolerera ondska går förlorade i svepande generaliseringar.

Hon har genomfört hundratals uppläsningar i Bosnien och Herzegovina, i Serbien och Kroatien. Hennes råd till människor som vill göra något för att vända utvecklingen i krigshärjade länder är att följa hennes exempel, samla berättelser och göra ett minnesarkiv: »Länder som härjas av krig och konflikter kan ha nytta av den läkande kraften som sådana berättelser innebär.«
Jag har valt två av hennes vittnesberättelser.

En Sarajevosoldat berättar
»De första åren av kriget tillbringade jag några månader i en skyttegrav bara femtio meter från de serbiska skyttegravarna. Mellan oss sträckte sig en ominerad platt äng. Till vår stora förvåning ropade en morgon någon till oss från den andra sidan:
– Hör ni. Ska vi spela fotboll på ängen?
Vi misstänkte att han ville locka oss i en fälla men från fiendesidan fick vi tvärtom höra:
– Vi vill inte skjuta er. Detta är ett meningslöst krig och vi har beslutat oss för att vägra delta. Om ni är rädda, säg bara att ni inte tänker skjuta på oss så kommer vi upp ur vår skyttegrav först.

Och det var vad de gjorde. Vi spelade fotboll med dem varje dag. Om någon hade sett oss då, hade han nog trott att vi inte var riktigt kloka. När jag nu ser tillbaka på den tiden, förefaller det mig som om vi var klokare än de flesta. Efter två veckors fotbollsspelande skulle killarna i fiendelägret hem på två veckors permission. De berättade för oss att en ny grupp soldater skulle komma i deras ställe. De varnade oss och bad oss vara försiktiga för den nya gruppen ville kanske inte spela fotboll utan skjuta istället.

De gav sig av och vi kunde knappt kika upp ur skyttegraven under de kommande två veckorna eftersom vi utsattes för konstant beskjutning. Jag har skadats av granatsplitter ett antal gånger under kriget men jag kommer aldrig att glömma den grupp med fiendesoldater som vi spelade fotboll med två veckor i taget under nästan ett års tid.«

En bosnisk fabrikschef berättar
»Beväpnade soldater som ingick i Kroatiska försvarsrådet och män från paramilitära enheter grep bland annat mig och min familj, som är muslimer, i våra bostäder och förde oss till en skola som förvandlats till fångläger. Efter flera dagar tog de ut fyrtio av fångarna, däribland min fru, våra femåriga tvillingpojkar och mig själv och ställde oss på rad. Sen hämtade de en civil person, kroat liksom soldaterna, men samtidigt min närmaste vän. De beordrade honom att välja tolv av oss och bestämma på vilket sätt vi skulle dödas. Jag var skräckslagen – han kände oss så väl. Utan att betänka sig, vände han sig mot de beväpnade mördarna och sade:
– Ni borde skämmas. Dessa människor är oskyldiga. Släpp dem. Låt dem återvända till sina hem.

Sedan vände han sig till oss, såg oss rakt i ögonen och sade:
– Jag är så ledsen. Detta är allt jag kan göra. Jag vet att de kommer att döda mig i kväll. Jag önskar er allt gott.

Min bäste vän hade rätt. De kriminella soldaterna från hans egen folkgrupp mördade honom den natten. Vi hade större tur. Efter ett antal månader räddades vi i en fångutväxling. Vad jag tänker på alltsedan dess är detta: Vem har rätt att tala om någon grupps kollektiva skuld?«

Ami Lönnroth

Ami Lönnroth är journalist och författare.

Översättning från engelskan är gjort av artikelförfattaren.
Dessa berättelser finns också att läsa i Svetlana Broz bidrag till en nyutgiven essäsamling, The Iraq War and its Consequences (World Scientific Publishing Company, Singapore 2003) Red. Irwin Abrams och Wang Gungwu